Förra året var ju Strindbergs år, men vems år är 2013 egentligen? Det är inte en endaste som har lagt fram ett förslag, inte någon. Trist. Jag hade hoppats att detta skulle bli en återkommande tradition, att vi fortsättningsvis alltid dedikerar år åt människor som har dött. Men nepp, ingen verkar vara det minsta intresserad av att ta tag i saken så jag får göart själv. De jag har att valt ut som extra speciella är:
Josephine Cochrane – Hon uppfann för tusan diskmasiken liksom <—- saker som faktiskt förtjänar att hyllas.
Emily Davison – Denna brittiska dam må se trevlig ut men hon kämpade för sin rösträtt. Bland annat genom att sätta eld på saker, bomba en ministers hus och slänga sig framför kungens häst.
Tyvärr kommer jag inte på så många fler som dog 1913 (förutom brännvinskungen då men jag känner att han inte riktigt behöver ett eget hyllningsår).
Grattis Cochrane och Davison, i år är erat år! Rekommenderade aktivitet kan bland annat vara att göra konstverk av sin diskmaskin (alt. ett bildkollage om du behöver diskmaskinen till annat), att lägga sig raklång på valfri trav/galopp bana samt såklart läskiga affischer av två kvinnor som bistert stirrar ut dig.
Publicerat i Viktigdomar
Märkt 2013, cochrane davison året, emily davison, josephine cochrane
Som den spirituella kringhoppare jag är gick jag en kurs i naturmagi för ett tag sedan. Det gick inte så där jättebra (det gick skit dåligt). Den första punkten i den här kursen handlade om hur du ska röra dig i och behandla naturen. Det hela gick ut på att vi människor måste vara tysta som små näbbmöss, tassa på nätta tår genom skogen och inte ha sönder mossan vi gick på. Jag tyckte det hela var störtlöjligt, vilket jag också berättade, vilket ledde till att jag blev utskälld av 9 pers på samma gång. Jag vidhåller dock min åsikt, för det var störtlöjligt. Nu har jag dessutom gått och tänkt på det ett tag och tar avstånd från detta smygande och tassande ännu mer.
Jag har nämligen kommit på vart den här idéen kommer ifrån. Grundtanken som finns i detta är att jag som människa skulle vara främmande för naturen. Som om jag inte riktigt hörde hemma där. Det är inte mitt element, inte min plats, och därför måste jag sluta vara människa och tvinga mig själv att vara något annat. Det här är en idé som jag inte kan ställa mig bakom. Jag anser mig själv vara en del av naturen. Jag är fauna, beläget mellan Mård och Narval. När jag går ut i skogen ser jag inte mig själv som en besökare i naturen för min grundinställning är att jag är natur.
Det här betyder inte att jag anser mig ha rätt att röja precis hur jag vill. Jag skulle inte starta en skogsbrand eller försöka utrota alla ekorrar liksom. Men jag tänker inte ta avstånd ifrån min art heller. Människor låter, så är det. Det finns inte en chans på jorden att jag kan springa genom skogen utan att låta. Jag är ingen sämre naturmänniska för att jag ibland sjunger när jag är ute och går. Och om det är vinter? Då finns det liksom ingen möjlighet att gå ut utan att det krasar under fötterna. Det gör det inte för något annat djur heller. Att du inte hör en mus betyder inte att möss inte hörs. Rävar kan ju höra möss tex.
Och dessutom, jag är ganska säker på att rådjuren starkt föredrar att du hörs på håll. Är det något de inte vill vara med om så är det att någon smyger sig på dem.
Sedan jag skaffade internet har jag i princip varit i krig mot MSN. Varför just MSN och ingen annan sida? Enkelt, det är helt enkelt där jag hamnar när jag varje dag loggar ut från min hotmail. Jag har haft uppehåll ett slag men nej, nu måste jag plocka upp spikklubban igen. En av artiklarna som ligger uppe just nu är döpt till ”Bli av med Behå-valken”. Nu kanske ni undrar vad fan en behå-valk är för något, det gjorde nämligen jag. Det verkar dessutom som om artikel-författaren är medveten om att ingen vet vad det är för texten inleds med: ”Där sitter den:
På ryggen vid skulderbladen. När du ser dig själv i spegeln från sidan ser du en liten valk som hänger ut över behåkanten. Den sitter precis vid skulderbladen och är anledningen till att många kvinnor inte vill visa upp sig i en åtsittande blus.”
Va? Alltså… Jag är ganska säker på att detta är ett relativt icke-existerande problem om du måste lägga till en liten ”guide” på hur du hittar den. Snacka om att skapa utseendefixering. De går sedan vidare till att tipsa om hur du går ner i vikt och förklarar hur du ska träna för att bli av med problemet. Alla tips handlar om viktnedgång och träning. Alla.
Ointelligensen i den här artikeln alltså. Jag orkar inte! Att köpa en mindre åtsittande behå löser också ”problemet” era djävla vikthetsare. Att inte ha behå alls raderar helt och hållet ”problemet” från kartan. DET HETER BEHÅ-VALK EFTERSOM DEN FINNS DÄR PÅ GRUND AV BEHÅN. Fine, gå ner i vikt om ni vill men eran hud kommer fortfarande lägga sig över behå-kanten om ni envisas med att spänna den för hårt.
Sedan stör jag mig fortfarande på att det finns 3 kategorier på MSN Livsstil; Träning & Hälsa (som till stor del riktar sig till kvinnors viktnedgång), Man (Som handlar om coola religioner, sport, mode, rymdvarelser etc.) samt Mode & Skönhet (Som egentligen är kategorin Kvinna, de bara döpte den till Mode & Skönhet så du inte ska bli förvirrad). Vad nytänkande hörrni, verkligen!
Jag hatar er MSN. Kan ni typ tänka er lägga ner fabriken? Tack på förhand i så fall.
Det var ett tag sedan jag läste Foers Äta Djur men jag har inte riktigt orkat skriva om det förrän nu. På sätt och vis känns det lite onödigt av mig att läsa böcker av det här slaget. Jag är ju redan vegetarian, dock ej vegan. Och i ärlighetens namn nu; hur många av oss vet inte redan att djurfabriker suger? Jag har svårt att tro på att någon skulle läsa Äta Djur och slås av häpnad. Alla vet att det är skit, men de flesta äter kött ändå. Det är egentligen där det intressanta ligger. Varför? Varför konsumerar jag mjölk när det finns sojamjölk (okej, jag vet varför, det är för att jag arbetat på en mjölkfarm i miniformat och lever i en illusion av att alla andra mjölkfarmar är lika nice). Om jag har höns jag ibland tar ägg ifrån, är jag en ond människa då? Jag har bin som jag tagit honung ifrån en gång, är det taskigt? Eller är det byteskultur med djur? På sätt och vis känns det liksom som en schysst deal att jag tar hand om detta bisamhälle när det enda jag tar ut av det är en yttepytteliten procent av den honung de skapar (vet ni hur mycket honung ett bisamhälle producerar? Ledtråd: sjukt mycket). Vart ska jag dra min gräns? Jag kan sluta dricka mjölk. Jag kan inte sluta döda myggor.
Och hur mycket dör via de vegetabilier jag äter? Hur många djur och människor kom till skada för att sätta kidneybönor på mitt bord? Jag försöker att odla mina egna bönor, men då måste jag också vara beredd att jaga iväg en älg med en kratta i högsta hugg (något jag fick helt löjligt stark kritik för på ett forum förra sommaren), för annars måste jag ju ändå köpa bönor. Och hur många ”skadedjur” blev inte förgiftade, fångade i fällor eller skjutna för att hålla de fälten fria?
Det här är ingen vidare bra recension så jag får väga upp det lite; Äta Djur är en bra bok. Den funkar för alla veganer, oavsett om du är det för djurens skull, miljöns skull, din hälsas skull eller alla tre. Jag skulle dock vilja påstå att den särskilt passar för icke-veganer samt eventuella människor som faktiskt inte har en aning om hur djurfabriker ser ut.
Aah! Den är äntligen här! Se omedelbums, och sedan kan ni ju titta på ungefär allting annat Anita Sarkeesian gjort.
Publicerat i Viktigdomar
Jag har gått och väntat på att Vattumannen ska starta sin rea sedan i December så när jag fick mejlet var jag såklart snabbt dit. Vattumannen är oftast för dyrt för mig så jag passar liksom på när det är rea.
I potten hamnade Veganerna – En bok om de som stör eftersom jag aldrig kommer sluta fascineras över vissa människors helt bisarra hat mot en sådan enkelt sak. When Elephants Weep för att jag hört att den är bra + djurrätt osv. What the Bleep do we Know eftersom jag försökte se filmen, tyckte det var intressant men tyvärr är svindålig på att titta på film. Tur då att det finns en bok istället. Jesus Through Pagan Eyes pågrund av mycket uppenbara skäl och slutligen Witch Crafts, sånt är alltid kul liksom.
Det jag verkligen fyndade var dock en tarotlek samt en orakelkorts..lek? Vet inte vad det kallas men de innehåller i alla fall älvor så ja, höll typ på att bryta ihop av extas när jag hittade den. Because ÄLVOR! (på många vis är jag fortfarande ungefär 4 år gammal)
Tarotleken var ju också orgasmsnygg, dessutom har jag letat efter en tarotlek som känns lite mer Idun, till skillnad från min gamla tarotlek.
Nick Perumov är en författare som jag sett bli hyllad av många som uppskattar fantasy. Han pressas ofta in i samma kategori som Joe Abercrombie och i den recension som klistrats in på bokens framsida står det ”Perumov får Tolkiens Mordor att verka ungefär lika farligt som en Stockholmsk korvkiosk”. Då förväntar jag mig ju såklart att det ska vara så brutalt och läskigt. Och det är det ju inte. Det är faktiskt ganska trist.
Det finns författare som kan använda mycket ord och göra något fantastiskt av det, och så finns det författare som använder mycket ord och så blir det bara ord tillslut. Jag tillhör (tyvärr) den senare kategorin. Olyckligen tycker jag även att Perumov gör det. Det blir för mycket ord och det blir tråkigt. Han får inte alls Mordor att framstå som en korvkiosk, och han är inte alls lika bra som Abercrombie.
Och så det här med hunner. I Europeisk litteratur framställs alltid hunner som barnaätande monster utan någon humanitet what so ever. Ursäkta men, när en kommer från Europa, en kontinent som gjort konst av att kolonisera och utnyttja allt vi ser i våra kikare, då kanske en inte ska svartmåla ett folk som gjorde samma sak men i betydligt mindre skala. Skärpning för tusan!
Egentligen skulle jag till Synsam och leta efter glasögon som inte kostar en kvart miljard men så råkade jag liksom gå förbi Akademibokhandeln på vägen dit. Tvunget skulle de ha radat upp böcker om Pompeji och Egypten så jag hade faktiskt inget annat val än att gå in. Tyvärr kunde jag inte köpa varken Pompejiboken eller Egyptenboken (är det bara jag eller är den nya definitionen av rea ”orginalpriset fast med en röd prislapp istället för vit”?). Istället köpte jag Alla Monster Måste Dö samt Döden i Grytan + Ekolådans recept.
Publicerat i Litteraturen
Nähä, jaha, ska en kanske ta och recensera någon av de böcker som jag läser ut men sedan glömmer skriva om? Jag börjar med Donald Norfolks Läkande Trädgårdar, bara för att det är den jag är minst sugen på att skriva om. Det är ingen dålig bok, per se, men Norfolk har ett högtidligt språk och en spiritualitet som är väl överdriven i min smak. Hela grejen med trädgårdsdyrkan och att se Gud i varenda ros och viol verkar vara på modet just nu men jag har personligen väldigt svårt för sådant. Jag kan uppskatta en ros för att det är en ros.
Egentligen tror jag att den här boken gör sig bäst för människor som inte redan bor i skogen och uppskattar naturen. De mesta som Norfolk skriver om är sådant en kommer på av sig själv om du är ute i naturen tillräckligt mycket, så för någon som mig, som spenderar större delen av min fritid i trädgården uteblir överraskningarna. Kanske skulle den fungera att läsa pö om pö. När den sträck-läses blir den nämligen lite väl träig och tråkig fram mot slutet.
Men ja, om du vill starta en trädgård samt känner dig lite allmänt new age-aktig är detta säkerligen en bok du kommer uppskatta.
Publicerat i Litteraturen
Märkt donald norfolk, filosofi, läkekonst, psykologi, trädgård
Skuggornas Dotter 