Jag läste precis Dan Weissenbergs Bogsvall. Jag kan ha fel, men jag skulle gissa att detta är en bok som faller få i smaken. Själv älskar jag sjömansskrönor. Hela poängen med sjömansskrönor är ju att de nästan är sanna. Kanske. Så det spelar egentligen ingen roll om jag läser dem i en bok, eller om jag hör dem av min farfar. Det är samma känsla.
Jag kan känna igen mig i mycket från den här boken. Jag föddes vid och bor fortfarande vid havet. Jag känner Kärleken till havet, Längtan till havet som alltid slår starkare när jag måste lämna det. Hur jag älskar ljudet av fiskmåsarna, älskar hur otroligt jäkla skarpt vindarna från Östersjön slår om vintern. Älskar det trots sitt mörker och djup.
Hur det samtidigt är en farlig kärlek. Som när jag sitter i en drunknande båt i Egeiska Havet. Den där gången jag föll i en isvak. Eller när lillbåtens motor lossnade och jag satt fast i andra änden. En båt i Thailand som plötsligt kör över något och vattnet som plötsligt inte alls är blått utan klarrött och skrämmande.
På havet finns ett av de få minnena jag har av Nina. En liten roddbåt på havet, bara jag, Nina och pappa. Precis när det nästan inte är sommar längre. Minuterna innan solen försvinner helt. Och ingenting på hela jorden låter. Inte ens fiskmåsarna.
Skuggornas Dotter 