Om slaveri, dödsångest, satanism, nazism, nordkorea & ingenting

Så ni slipper få er bl bombad med inlägg samkör jag lite, jag har ändå rätt lite att säga om de flesta, heh.

Slaveri del 1 av Dick Harrisson
Det kan hända att jag skumläste stora delar av denna. Det blev för tungt och akademiskt och pja, jag höll inte intresset uppe (känner mig fan som en hemsk människa när jag säger så för shit, det är fan en bok om slaveri). Jag skulle dock gärna få tag på de andra 2 delarna och ha dem som små uppslagsverk över slaveriet.

Frostmåne av Jeanette Bencze
En tunn och dyr bok som utger sig för att handla om dödsångest och spiritualitet men som egentligen är ganska meningslös. Författaren är även bloggare och jag kan inte låta bli att tycka att den skulle publicerats i just bloggformat istället. Den har ingen vidare struktur och ser lite ut som någons privata anteckningsbok som publicerats rakt av. Jag brukar inte vara överdrivet petig med stavfel men när jag betalat 200:- för 70 sidor då tycker jag tusan att boken ska vara rättstavad.

Lucifer Rising av Gavin Baddeley
Detta är en bok som typ berättar om satanismens historia. Vissa delar är väldigt tråkiga (vissa intervjuer med totalt ointressanta personer) medans andra är mycket intressanta (särskilt biten om Red Light District). På sätt och vis gillar jag Baddeleys framfusiga sätt men samtidigt blir det ganska mycket sparkar mot abrahamister efter ett tag. Med tanke på att även satanismen genomsyras av sexism och rasism tycker jag inte det finns någon anledning att sätta sig på några höga hästar.

Europas Skam av Lisa Bjurwald
Denna bok, och jag säger detta genuint, bör ni alla läsa. Den berör vad som egentligen pågår i Europa just nu. Hur nynazismen växer sig starkare och hur vi fortfarande bara viftar undan det med ”nej, men vi har kommit längre än sååå”. Mycket skrämmande läsning om tex. förföljelsen av romer i Tjeckien och Jobbik i Ungern. Det mesta i den här boken tar upp saker som jag aldrig hört talas om innan och det gör mig så jäkla arg. Världen är mörkare än en tror och det kommer bara bli värre så länge vi blundar inför det.

Alla Monster Måste Dö av Magnus Bärtås & Fredrik Ekman
Nordkorea är spännande men också väldigt svårt. Det är svårt att skriva böcker om ett land där du inte har journalistisk frihet. Jag tycker det är viktigt att lyssna på människor som har lämnat landet och själva kan ge sina berättelser. Jag är däremot inte förtjust i att två europeiska män åker dit och tex. kommenterar medborgarnas ansiktsuttryck och därav drar slutsatsen att de är så, så olyckliga. Herregud, håll er till de avhoppade nordkoreanernas egna berättelser.
För det andra, falska minnen och mytbildningar kan inte användas som argument för att ett folk skulle vara hjärntvättade. Det finns ingen journalistisk frihet eller fri media i Nordkorea och jag tycker det är viktigt att kommentera det, men, att använda mytbildningar som argument för hur långt gången denna skulle vara är löjligt. Det finns även falska minnen och mytbildningar i pja… Stockholm till exempel. Kan ni tänka er va?
Och hey, Nordkoreaner är människor med egna röster. Från och med nu ska jag hålla mig till böcker de faktiskt själva har skrivit om saken. Det finns trots allt en hel del avhoppare som skriver om sitt ex-hemland.

Kändisfabriken av Thomas Johansson
Avslutar med denna bok för den slank bokstavligen igenom som ingenting. Alla ord rann iväg och inte ett enda av dem tog vägen förbi min hjärna. Vad kan en i så fall säga om denna bok? Att den är fantastiskt intetsägande, detta trots att ämnet borde intressera mig (ie. kändiskult, narcissism osv.)

Men om du bara slutar tänka på det så går det säkert över

Jag har lidit av dödsångest en längre tid. Jag har alltid varit rädd för alla möjliga  sjukdomar. Jag är typen som googlar vartenda litet ”symptom” jag har och får panikångest. Andra människor får ont i benet och tänker att de överansträngt sig. Jag får ont i benet och tror att jag kommer dö. Alla sjukdomar skrämmer mig, till och med de ynkliga. I den mörkaste delen av panikrummet har alla ”värstaste” sjukdomar legat. För ett par år sedan låg MS där. Sedan gick jag och fick MS-diagnos. Innan en får MS tänker en att det är världshemskt. Döden nästa osv. Efter att en får MS lär en sig att efter 50 års sjukdom kan nästan 80% av de drabbade fortfarande leva normala, fullvärdiga liv. Vart kommer den här rädslan ifrån? Nu när jag har MS är jag inte ett dugg rädd för MS längre. Tvärtom använder jag det som en lösning, en räddning, till allt annat. Varför känns min kropp si? Äh, det är nog min MS. Varför ser det ut så där? Måste vara min MS. Men det fungerar ändå inte i längden, för panik gillar inte att bli undanskuffad. Den vill vara längst fram och skrika högst. Jag har en mörk fläck på min tå. En sådan yttepytteliten grej ger mig panik. Jag vet inte vart den kommer ifrån och därför tror jag att jag ska dö. Det är så djävla energikrävande att gå runt och ha dödsångest hela tiden. En liten grej ser annorlunda ut. En liten smärta någonstans, det räcker att det håller i sig en kort sekund. Lite yrsel på kvällskvisten. Och hela mitt liv rasar samman. Det går inte att sova då. Det går inte att äta. Går inte att läsa eller sjunga eller prata med någon. Det enda som går att göra då är att skriva. 

Jag står alltid upp. Det är alltid en av de första sakerna folk kommenterar om mig. Jag står när jag kollar på tv. Jag står vid datorn. Jag står mitt i rummet när jag läser. Står, står och står. Jag hatar att stå. Det är för att jag är rädd att dö som jag står. Det känns nyttigare så. Det är därför jag bara äter vissa saker. Inte för att jag bryr mig om min vikt. Inte för att jag vill se ut på ett visst sätt. För att jag är rädd att dö. Det är därför jag tränar, därför jag vägrar skaffa körkort, därför jag undviker främlingar. När min laptops batteri gick sönder slängde jag hela datorn. La den på pakethållaren, cyklade till SRV, slängde laptopen och handskarna. Sedan åkte jag hem och tvättade både mina händer och mitt skrivbord med alkohol flera gånger om dagen i 3 dagar. Det är sjukt. Jag är sjuk. Friska människor gör inte så.

Det finns ingen poäng med det här inlägget. Finns ingen slutsats eller lösning. Jag skriver bara för att det är skönt. För när jag koncentrerar mig riktigt hårt på att bara skriva, så slutar det kännas lika tungt på insidan.