De senaste dagarna har jag följt den lilla insändardebatten i Metro. De som betalar sina SL-kort gör, i vanlig ordning, samma misstag de alltid gör i denna debatt. De slänger ur sig saker om hur nonchalanta plankare är, och hur plankare inte ska tro att vi bara kan ta för oss. Nå, alla ni som är dessa ”betala för er”-vrålare vill jag tar ett ögonblick att tänka er in i någon annans situation.
Såhär är det. Jag bor i skogen. Bokstavligen. Det enda sättet att ta mig härifrån är med tåget som ligger 20 minuters cykling bort. Det finns inte ens en mataffär jag kan ta mig till utan det där tåget. Ingenting. Utan tåget kan jag inte ta mig till Arbetsförmedlingen, jag kan inte ta mig till någon typ av butik eller nöje, jag kan inte träffa en enda vän. Tyvärr har jag inte råd med ett SL-kort. Jag hade ett extra-jobb förut. Jag var tvungen att säga upp mig själv för att efter att jag betalade SL-kortet tjänade jag ungefär 20 kronor i månaden.
Det är inte kul att planka. Det kanske är spännande när du gör det första gången med dina kompisar och alla fnittrar och har sig men det är fan inte kul. Det är pinsamt, och jag måste alltid oroa mig för att åka fast. Planka är det enda jag kan göra i denna situation. Jag har ju inte råd att betala, jag har inte ens råd att lukta på ett körkort. Jag kan inte cykla i 2 och en halv timme för att köpa lite mjölk. Vad fan ska jag göra, om inte planka?
Tänk på det nästa gång ni står där och klagar på ”nonchalanta” plankare. Vi gör det inte för att det är så djävla underhållande.
Skuggornas Dotter 