Ett snyggt paketerat barndomsminne

Jag tror jag var ungefär 10 år gammal när jag läste Agnes Cecilia sist. Det var ju rätt dumt av mig att inte läsa om den tidigare. Eftersom jag var ett knott senast kommer jag bara ihåg handlingen. Spöket och dockan och Agnes. Så här 10 år senare läser jag den och inser hur snyggt skriven den är. Skamligt nog har jag aldrig läst något annat av Maria Gripe men det måste jag ju göra något åt. Jag älskar hur denna bok är skriven. Det är vardagligt och tidsenligt fast ändå så himla fantastiskt, om ni förstår?

Handlingen är tyvärr inte lika läskig längre. Nu för tiden krävs det liksom mer än skuggor och dockor för att skrämma mig. Den var snarare ganska mysigt, fast på ett melankoliskt sätt. Det här är bra litteratur, som kan rekommenderas till alla med en dragning till spöken och mysterier, oavsett hur gammal du är. Nu är det ju ett tag sedan Repris släppte sina klassiker-boxar men jag måste ändå slå ett slag för dem. Innehållsmässigt är de väl värda pengarna, och de är fantastiskt snygga att ha i bokhyllan. Lina Bodén är den skyldiga konstnären, kolla gärna in hennes andra illustrationer. Själv är jag helt kär i denna.

Försenade recensioner

Här hade jag gjort upp värsta blogg-planen på när jag skulle publicera mina recensioner, men tyvärr bor jag i skogen och mitt Internet bestämde sig för att strejka i 3 dagar. Nåväl. Jag har äntligen fixat problemet (ja, JAG, för tydligen måste en fixa problemen själv om en använder Tele2, kundsupport är inte deras grej). Jag jobbar på det nu i alla fall. In before 5 bokrecensioner!

Att recensera en almanacka

Sedan 2010 har jag ett projekt. Jag har nämligen gett mig tusan på att recensera alla almanackor och kalendrar som distribueras av Llewellyn. Det är nu 2013 och jag är inne på almanacka nummer 4. The Herbal Almanac inte minst.

Det är fortfarande ganska kul att deras almanackor inte alls är almanackor (den enda som kommer i närheten är almanackan för häxor jag testade 2011). Det är snarare en samling artiklar av diverse författare, journalister och bloggare. Trots det måste jag säga att jag gillade denna för det var en bra samling artiklar. Jag lärde mig en del nytt om ”dinousarieväxten” Hästsvans, testade ett delikat recept på grönsaksbulgur och fick tips på hur jag bygger en mån-trädgård.

Sedan finns det såklart många groteskheter och konstigheter. Det är ju på grund av dessa jag prövar alla Llewellyn almanackor från första början. För att testa allmänt skumma saker och få insyn i väldigt konstiga människors tankar. Denna gång slår nog te gjort på vallörtsrot högst. Resultatet blev en kolsvart gegga som tydligen ska drickas (jag hällde dock ut min sats för herregud vem dricker kolsvart gegga? Det är säkert giftigt på minst 27 olika sätt).

Jag kan dock säga att jag rekommenderar den. Endast en av artiklarna (den första) är enbart relevant för amerikanare. Resten kan användas av vem som helst på det norra halvklotet. Här finns små korn av klokhet, planthistoria jag aldrig hört innan och en hel del recept på hemmagjord hudvård.

Men som sagt, förvänta er inte en almanacka.

Det jag försöker förmedla är att jag vill inte veta av er!

Jag fick just veta via Anna Blixts blogg att svt ska införa tv-licens på datorer och surfplattor. Jag hade inte hört om detta, vilket bara gör mig ännu mera arg.

Kära SVT. Det finns en anledning till att jag aldrig köpt en tv. Inte ens den där klumpen för 50 kronor jag har sett nere i loppis-källaren. Anledningen är att jag hatar tv. Jag hatar de värdelösa programmen, jag hatar de ännu mer värdelösa filmerna, jag hatar inte era dokumentärer, men jag kan få tag på bättre på annat håll. Det var därför jag aldrig köpte en tv. För att jag hatar tv.

När jag köpte en dator gjorde jag det av många anledningar. För att kunna skriva bloggar, och för att kunna läsa andras. För att kunna spela, för att kunna läsa nyheter och för att hålla koll på nya boksläpp. Jag skaffade en dator så jag kan använda bibliotekets hemsida, så att jag kan ladda upp och få feedback för mina kollage på tumblr. Jag skaffade inte en dator så att jag ska kunna titta på SVT-program.

Jag har svårt att tro att det finns en enda människa vars primära syfte med en dator är SVT:s hemsida. Det hade ju varit fruktansvärt opraktiskt. Vill du titta på tv köper du ju en tv. Jag nyttjar inte eran tjänst på något vis, så varför skulle jag betala den. Det är som att jag skulle betala för en internetuppkoppling trots att jag inte har en dator, och sedan få höra av internetlevarentören att ”Jamen, du kan ju skaffa en dator”.

Jag tänker fan inte betala licens för den här datorn. Glöm det. Hade SVT varit en fantastisk kanal med bra utbud skulle jag kunna gå med på det och tänka att jaja, det är ju för allas skull. Men SVT är fan inte bra längre. Det är bara skitprogram och repriser. Lägg ner fabriken, eller gräv upp den gamla produktionen med rötterna och ersätt den med nytt blod.

ps. ge fan i UR!

Jag plankar inte för att det är så förbannat kul

De senaste dagarna har jag följt den lilla insändardebatten i Metro. De som betalar sina SL-kort gör, i vanlig ordning, samma misstag de alltid gör i denna debatt. De slänger ur sig saker om hur nonchalanta plankare är, och hur plankare inte ska tro att vi bara kan ta för oss. Nå, alla ni som är dessa ”betala för er”-vrålare vill jag tar ett ögonblick att tänka er in i någon annans situation.

Såhär är det. Jag bor i skogen. Bokstavligen. Det enda sättet att ta mig härifrån är med tåget som ligger 20 minuters cykling bort. Det finns inte ens en mataffär jag kan ta mig till utan det där tåget. Ingenting. Utan tåget kan jag inte ta mig till Arbetsförmedlingen, jag kan inte ta mig till någon typ av butik eller nöje, jag kan inte träffa en enda vän. Tyvärr har jag inte råd med ett SL-kort. Jag hade ett extra-jobb förut. Jag var tvungen att säga upp mig själv för att efter att jag betalade SL-kortet tjänade jag ungefär 20 kronor i månaden.

Det är inte kul att planka. Det kanske är spännande när du gör det första gången med dina kompisar och alla fnittrar och har sig men det är fan inte kul. Det är pinsamt, och jag måste alltid oroa mig för att åka fast. Planka är det enda jag kan göra i denna situation. Jag har ju inte råd att betala, jag har inte ens råd att lukta på ett körkort. Jag kan inte cykla i 2 och en halv timme för att köpa lite mjölk. Vad fan ska jag göra, om inte planka?

Tänk på det nästa gång ni står där och klagar på ”nonchalanta” plankare. Vi gör det inte för att det är så djävla underhållande.

The Black Arts

Det var ett tag sedan jag läste ut Richard Cavendish bok som berör allt från astrologi till kabbala till häxkonst, men jag har inte dragit mig för att recensera den förrän nu.

Detta är faktiskt en av de bästa böcker jag läst i ämnet än så länge. Cavendish har en neutral inställning till ämnet och är varken sensationsinriktad eller svartmålande. Det finns en del detaljer i texten som irriterar mig, som uttalandet att all magi utförs i Jahves namn, men på det stora hela ger den en bra överblick på ämnet.

Ytligt anser jag att det är en smått konstig blandning att slå ihop och kalla svartkonst. Jag kan tycka att astrologi och numerologi är väl harmlösa ämnen att rada upp bredvid nekromantik och rituell magi, men det är väll en perspektiv fråga.

Främst rekommenderar jag denna bok för intresserade nybörjare. Har du läst mycket om häxkonst och svarta mässor kommer denna bok göra noll och inget för dig. Det den ger är en utmärkt men kortfattig överblick på magins historia och framväxt. Upplägget är bra, språket är fantastiskt och lättförstått. En av få böcker jag varmt kan rekommendera er att läsa.

Låt mig avsluta med detta insiktsfulla citat:

”If you have never been curious about magick, I’m not sure if you have ever been curious at all” 

Ut till valarnas vägar, på det böljande havet…

Jag läste precis Dan Weissenbergs Bogsvall. Jag kan ha fel, men jag skulle gissa att detta är en bok som faller få i smaken. Själv älskar jag sjömansskrönor. Hela poängen med sjömansskrönor är ju att de nästan är sanna. Kanske. Så det spelar egentligen ingen roll om jag läser dem i en bok, eller om jag hör dem av min farfar. Det är samma känsla.

Jag kan känna igen mig i mycket från den här boken. Jag föddes vid och bor fortfarande vid havet. Jag känner Kärleken till havet, Längtan till havet som alltid slår starkare när jag måste lämna det. Hur jag älskar ljudet av fiskmåsarna, älskar hur otroligt jäkla skarpt vindarna från Östersjön slår om vintern. Älskar det trots sitt mörker och djup.

Hur det samtidigt är en farlig kärlek. Som när jag sitter i en drunknande båt i Egeiska Havet. Den där gången jag föll i en isvak. Eller när lillbåtens motor lossnade och jag satt fast i andra änden. En båt i Thailand som plötsligt kör över något och vattnet som plötsligt inte alls är blått utan klarrött och skrämmande.

På havet finns ett av de få minnena jag har av Nina. En liten roddbåt på havet, bara jag, Nina och pappa. Precis när det nästan inte är sommar längre. Minuterna innan solen försvinner helt. Och ingenting på hela jorden låter. Inte ens fiskmåsarna.

Bokbloggsjerka vecka 3

Eftersom det är Fredag och jag inte har något bättre för mig hakar jag på Annikas jerka. Veckans fråga är:

Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Först och främst tittar jag på omslaget och titeln. Jag är inte så jättekräsen vad gäller omslagets design men det ger en i alla fall ett hum om vilken typ av bok det är (oftast). Faktum är att jag inte ens alltid läser baksidetexten, heter boken The Dragons of Babel och omslaget föreställer en rytande drake och en stor, svart stad behövs det liksom inte.

Sedan finns den där dragningen som inte riktigt går att beskriva. När en ser en bok och bara måste, måste ha den, trots att det egentligen inte finns någon anledning.

Jag kapitulerar

Jag brukar försöka att läsa klart böcker, även de dåliga men nu ger jag baske mig upp. Maken till intetsägande, dötrist, totalt värdelös bok har jag inte hållit i min hand sedan.. pja… min incident med David Gibbins faktiskt. Jag förstår nada av alla recensioner som skrivits om denna bok. Den är inte sexig, den är inte romantisk, den är inte spännande eller på något vis intressant. Det gör nästan ont att just detta ”internetfenomen” var tvungen att gå i tryck. Det finns mängder med fantastiska fanfiction-författare där ute (lemon_sprinkles till exempelt, att den kvinnan inte har kontrakt ännu är ett mysterium).

Jag är så otroligt trött på söt tjej+söt kille+knallröd passion konceptet nu. Jag förstår inte exakt vad som är så fantastiskt med just den här serien. Är det bara jag som läser den och hittar en medioker handling med en djupt problematisk relation på toppen? Är det meningen att jag ska bli kåt av Mr. Grey? Jag vill slå honom i ansiktet, det är ungefär så långt min passion sträcker sig. Jag har läst nästan halva boken men nej det här är inte värt min tid. Adjö E. L. James må vi aldrig ses igen.

ps. Hur många kvinnor känner ni som, om de ser en snygg kille på stan, tvärstannar för att med öppen mun följa honom med blicken tills han är borta? Exakt hur många skulle jag vilja veta. För jag känner noll. Men i E. L. James värld är det tydligen ett helt normalt beteende.

Välkommen till en värld som har nyanser

Laila Bagge är arg för att en uteliggare har en mobiltelefon. Detta beror antingen på en eller flera av dessa anlednngar:

a) I Laila Bagges värld är iPhone den enda existerande telefonen. Att det skulle finnas telefoner som inte kostar en halv (eller hel) månadslön övergår hennes förstånd.

b) I Laila Bagges värld har inga hemlösa vänner eller bekanta som är hjälpsamma och inte är hemlösa. För inte kan en hemlös helt enkelt ha fått en telefon av en anhörig.

c) I Laila Bagges värld är alla hemlösa födda på gatan och har aldrig någonsin haft ett jobb eller ett hem. Alternativt så anser hon att människor som förlorat det mesta även ska göra sig av med det pyttelilla de faktiskt har kvar.

Jag tar faktiskt förbannat illa upp av det Bagge skrev, även den icke så genomtänkta ursäkten hon sedan kläckte ur sig. Där hon förvisso inser att även fattiga människor kan ha en mobiltelefon men sedan blir arg igen eftersom den hemlösa i fråga betedde sig på ett sätt mot de förbipasserande och ett helt annat mot den han pratade i telefon med.

Om Bagge tänkte efter skulle hon nog inse att hon själv gör exakt samma sak. Vi beter oss på olika sätt mot olika människor. Klart som fan att du beter dig annorlunda mot främlingar du tigger pengar av och någon du känner som ringer dig. Precis som att jag beter mig på ett sätt mot min mamma och ett annat mot en främling på bussen. Det finns faktiskt ingen mystisk konspiration i detta. Det är så människor i allmänhet fungerar.

Jag har två föräldrar som tar hand om hemlösa så gott de kan. Av denna anledning har jag själv såklart ofta kommit i nära kontakt med hemlösa. Kanske har jag druckit kaffe med samma man som Bagge stötte på, det är inte en omöjlighet. Många hemlösa jag ser i Stockholm har jag träffat en eller två eller fler gånger. Det är ett liv extremt få någonsin hamnar i frivilligt. Det är fruktansvärt att behöva sitta på gatan och tigga pengar. Det är pinsamt och farligt. Varje dag är du tvungen att stå ut med att rika människor ”spänner ögonen” i dig. Att människor blänger och viskar. De vet att de är föraktade men de gör det ändå. För att det inte finns något annat de kan göra.

Ingen tigger för att det är så djävla roligt och välbetalt. Att tigga är sista utposten. Slutstationen. Det är där du hamnar när alla andra vägar har stängts.