Category Archives: Min Hjärna

Vems Natur?

Som den spirituella kringhoppare jag är gick jag en kurs i naturmagi för ett tag sedan. Det gick inte så där jättebra (det gick skit dåligt). Den första punkten i den här kursen handlade om hur du ska röra dig i och behandla naturen. Det hela gick ut på att vi människor måste vara tysta som små näbbmöss, tassa på nätta tår genom skogen och inte ha sönder mossan vi gick på. Jag tyckte det hela var störtlöjligt, vilket jag också berättade, vilket ledde till att jag blev utskälld av 9 pers på samma gång. Jag vidhåller dock min åsikt, för det var störtlöjligt. Nu har jag dessutom gått och tänkt på det ett tag och tar avstånd från detta smygande och tassande ännu mer.

Jag har nämligen kommit på vart den här idéen kommer ifrån. Grundtanken som finns i detta är att jag som människa skulle vara främmande för naturen. Som om jag inte riktigt hörde hemma där. Det är inte mitt element, inte min plats, och därför måste jag sluta vara människa och tvinga mig själv att vara något annat. Det här är en idé som jag inte kan ställa mig bakom. Jag anser mig själv vara en del av naturen. Jag är fauna, beläget mellan Mård och Narval. När jag går ut i skogen ser jag inte mig själv som en besökare i naturen för min grundinställning är att jag är natur.

Det här betyder inte att jag anser mig ha rätt att röja precis hur jag vill. Jag skulle inte starta en skogsbrand eller försöka utrota alla ekorrar liksom. Men jag tänker inte ta avstånd ifrån min art heller. Människor låter, så är det. Det finns inte en chans på jorden att jag kan springa genom skogen utan att låta. Jag är ingen sämre naturmänniska för att jag ibland sjunger när jag är ute och går. Och om det är vinter? Då finns det liksom ingen möjlighet att gå ut utan att det krasar under fötterna. Det gör det inte för något annat djur heller. Att du inte hör en mus betyder inte att möss inte hörs. Rävar kan ju höra möss tex.

Och dessutom, jag är ganska säker på att rådjuren starkt föredrar att du hörs på håll. Är det något de inte vill vara med om så är det att någon smyger sig på dem.

Annonser

Men om du bara slutar tänka på det så går det säkert över

Jag har lidit av dödsångest en längre tid. Jag har alltid varit rädd för alla möjliga  sjukdomar. Jag är typen som googlar vartenda litet ”symptom” jag har och får panikångest. Andra människor får ont i benet och tänker att de överansträngt sig. Jag får ont i benet och tror att jag kommer dö. Alla sjukdomar skrämmer mig, till och med de ynkliga. I den mörkaste delen av panikrummet har alla ”värstaste” sjukdomar legat. För ett par år sedan låg MS där. Sedan gick jag och fick MS-diagnos. Innan en får MS tänker en att det är världshemskt. Döden nästa osv. Efter att en får MS lär en sig att efter 50 års sjukdom kan nästan 80% av de drabbade fortfarande leva normala, fullvärdiga liv. Vart kommer den här rädslan ifrån? Nu när jag har MS är jag inte ett dugg rädd för MS längre. Tvärtom använder jag det som en lösning, en räddning, till allt annat. Varför känns min kropp si? Äh, det är nog min MS. Varför ser det ut så där? Måste vara min MS. Men det fungerar ändå inte i längden, för panik gillar inte att bli undanskuffad. Den vill vara längst fram och skrika högst. Jag har en mörk fläck på min tå. En sådan yttepytteliten grej ger mig panik. Jag vet inte vart den kommer ifrån och därför tror jag att jag ska dö. Det är så djävla energikrävande att gå runt och ha dödsångest hela tiden. En liten grej ser annorlunda ut. En liten smärta någonstans, det räcker att det håller i sig en kort sekund. Lite yrsel på kvällskvisten. Och hela mitt liv rasar samman. Det går inte att sova då. Det går inte att äta. Går inte att läsa eller sjunga eller prata med någon. Det enda som går att göra då är att skriva. 

Jag står alltid upp. Det är alltid en av de första sakerna folk kommenterar om mig. Jag står när jag kollar på tv. Jag står vid datorn. Jag står mitt i rummet när jag läser. Står, står och står. Jag hatar att stå. Det är för att jag är rädd att dö som jag står. Det känns nyttigare så. Det är därför jag bara äter vissa saker. Inte för att jag bryr mig om min vikt. Inte för att jag vill se ut på ett visst sätt. För att jag är rädd att dö. Det är därför jag tränar, därför jag vägrar skaffa körkort, därför jag undviker främlingar. När min laptops batteri gick sönder slängde jag hela datorn. La den på pakethållaren, cyklade till SRV, slängde laptopen och handskarna. Sedan åkte jag hem och tvättade både mina händer och mitt skrivbord med alkohol flera gånger om dagen i 3 dagar. Det är sjukt. Jag är sjuk. Friska människor gör inte så.

Det finns ingen poäng med det här inlägget. Finns ingen slutsats eller lösning. Jag skriver bara för att det är skönt. För när jag koncentrerar mig riktigt hårt på att bara skriva, så slutar det kännas lika tungt på insidan.

Ut till valarnas vägar, på det böljande havet…

Jag läste precis Dan Weissenbergs Bogsvall. Jag kan ha fel, men jag skulle gissa att detta är en bok som faller få i smaken. Själv älskar jag sjömansskrönor. Hela poängen med sjömansskrönor är ju att de nästan är sanna. Kanske. Så det spelar egentligen ingen roll om jag läser dem i en bok, eller om jag hör dem av min farfar. Det är samma känsla.

Jag kan känna igen mig i mycket från den här boken. Jag föddes vid och bor fortfarande vid havet. Jag känner Kärleken till havet, Längtan till havet som alltid slår starkare när jag måste lämna det. Hur jag älskar ljudet av fiskmåsarna, älskar hur otroligt jäkla skarpt vindarna från Östersjön slår om vintern. Älskar det trots sitt mörker och djup.

Hur det samtidigt är en farlig kärlek. Som när jag sitter i en drunknande båt i Egeiska Havet. Den där gången jag föll i en isvak. Eller när lillbåtens motor lossnade och jag satt fast i andra änden. En båt i Thailand som plötsligt kör över något och vattnet som plötsligt inte alls är blått utan klarrött och skrämmande.

På havet finns ett av de få minnena jag har av Nina. En liten roddbåt på havet, bara jag, Nina och pappa. Precis när det nästan inte är sommar längre. Minuterna innan solen försvinner helt. Och ingenting på hela jorden låter. Inte ens fiskmåsarna.

IMG_4652

Jag Älskar Fel

Jag är ingen storkonsument av romantiska böcker, det kan ingen påstå. Sist jag försökte läsa en bok som enbart handlade om en romantiskt förhållande garvade jag halvt ihjäl mig och gav upp halvvägs. Men även i andra genrer slinker det ju ner en romantisk relation här och där. För att inte tala om filmer där det alltid ingår en kärlekshistoria. Av dessa små historier och spån av kärlek har jag växt upp i insikten att jag älskar fel. Först trodde jag att jag inte kunde älska alls, men jag har nu insett att det inte är där problemet ligger. Problemet ligger i att jag växt upp i en kultur där kärleken alltid ser ut på ett visst sätt. Eftersom mitt sätt att älska inte passade in i mallen trodde jag länge att jag inte kunde älska.

När jag har sett människor på film, eller läst om dem i böcker eller till och med hört verkliga historier från verkliga människor har kärleken alltid varit så där genomrött passionerat. Helt galet större än störst och låt jorden gå under ingenting är viktigare – aktigt. Älskar du på ett annat sätt är allas allmänna uppfattning att du inte alls älskar. Du bara låtsas.

Jag har alltid haft problem på grund av detta. Jag har sett mig själv som ett miffo. Många andra har sett mig som ett miffo. Jag blir inte hysterisk. Jag är en väldigt ohysterisk person. Jag lägger mig inte på golvet och sprattlar för att någon säger att den älskar mig. Jag blir inte yr i huvudet för att någon jag gillar pussar mig. Jag får inte hjärtklappning och vill dö för att jag blir lämnade av den jag älskar. Jag är en gråblå människa. Jag tror att många av de illröda människorna egentligen är andra färger de med. Men alla lever i uppfattningen att kärleken bara ser ut på ett sätt, det illröda. Så de intalar sig själva att de också måste vara så.

De flesta verkar tro att det är dödtrist att vara gråblå. Det är det inte. Det är faktiskt rätt skönt, och jag skulle inte byta ut det för allt i världen. Det är skönt att veta att jag klarar mig. Att jag inte krossas av minsta lilla. Att jag kan lunka vidare i min gråblåhet oavsett vad som händer. Det är skönt att inte ta för hårt på allt. Att acceptera saker som de är och gå vidare i livet. Jag vill inte vara illröd och explodera i känslouttryck jämnt och ständigt.

Jag tycker alla vi som inte är illröda ska kravla ut ur våra garderober. Det är faktiskt dags att vi också får synas lite. Jag är så trött på att läsa om flickor som förlorar alla sina kroppsfunktioner över ett litet ”Jag älskar dig”. Jag vill läsa om någon som mig, för en enda gångs skull. Låt mig läsa om någon som kan ta ett ”jag älskar dig” med ett ”men vad söt du är, jag älskar dig med, vilken sorts te vill du ha”?

Godmorgon 2013

Det är nu 2013 och jag känner mig gammal. Kvällen var ganska bra. Mamma tvingade mig att smaka på alla konstiga ostar, valpen brydde sig inte särskilt mycket om raketerna (den positiva utkomsten av att bo på ett militärt skjut-område antar jag), någon spelade trumpet någonstans. Sedan gick jag och la mig och fick såklart dödsångesten från helvetet så jag har inte sovit många timmar.

Nu känner jag mig kry och glad. 2013 startar vackert och lagom varmt. Jag sätter på mig en röd klänning, slänger en kanel-stång i teet och känner mig oövervinnerlig. Tänker på allting som är bra med livet, med Sverige, med universum. Blir yr i huvudet, så där som en alltid blir när en tänker på universum några sekunder för länge.

Nu måste jag bara få ut julpyntet så fort som möjligt. Hej då 2012, det var kul att ses men kom aldrig igen.