Monthly Archives: februari 2013

Hur kan ni inte märka att ni är privilegierade?

De senaste dagarna har det varit stora mängder rasism och enorma mängder idioti i min webbläsare. Det började med att Nöjesguiden intervjuade Valerie Kyeyune BackströmDärifrån kom jag till Valeries blogg Falskheten, där hon skriver om rasism (det är en mycket bra blogg, läs den). Det finns en typ av människor som inte klarar av att bli informerade om rasism. En typ av människor som på riktigt anser att anti-rasism betyder anti-vit. Människor som vägrar acceptera att rasism mot icke-vita är på allvar.

Först har vi människor som börjar skrika om att ”Jamen, andra länder har ju också haft slavar”. Det borde inte vara så svårt att förstå varför just västerländsk slavhandel är mest relevant i västvärlden. Dessutom är det fullkomligt irrelevant vad som hände för länge sedan, om det inte finns några lämningar av det i nutid. Vita människor drar fortfarande nytta av den kolonisering vi har ägnat oss åt. Vita människor har fler privilegier än icke-vita. Det betyder inte att din hudfärg är den enda avgörande faktorn men nog tusan spelar den in. Har ni inte märkt det borde ni pröva att öppna ögonen.

Sedan har vi (de vita) människorna som alltid ska bli sårade. Dvs, de blir ledsna så fort någon börjar prata om rasism för de har ju aldrig varit rasistiska. Inte kan ni prata så om vita alla är inte så, osv. Alla vita är inte rasister, men det är inte det som spelar roll just nu. Poängen är att vi vita får privilegier i livet oavsett om vi personligen är rasister eller inte. Även om du inte vrålar rasistiska saker efter alla svarta du ser så är du fortfarande del av ett samhälle som förfördelar vita.

Det är det ni borde jobba emot. Istället för att gråta om hur ni inte är rasister borde ni kämpa mot ett samhälle som ger er fördelar tack vare er hudfärg. Det räcker inte att säga ”ameh, Jag är inte rasist”. Bevisa det genom att ta ställning mot rasism nästa gång. Vägra acceptera om någon annan är rasist. Våga peka ut de filmer, böcker eller personer som reproducerar fördomar. Om ni inte har tid eller lust till det (alla kan inte ta alla strider trots allt) så var åtminstone glad att någon annan gör det.

Om ni nu är så orasistiska som ni påstår, borde ni inte visa detta genom att uppmuntra personer som Valerie, som faktiskt tar ställning mot rasism?

Läs Valeries inlägg om White Guilt, samt lyssna till det hon säger. 

Annonser

Tematrio: Dåligt enligt mig

Om ni inte hänger med i Bokbloggarmaffian™s senaste diskussion så handlar den om vad som ÄR dåligt och vad som ÄR bra. En del menar helt enkelt att det går att dela upp böcker på detta vis. Att vissa böcker ÄR bra och därmed basta. Andra menar att det mer komplicerat än så och att kultur inte fungerar på det viset. Hur som, veckans tematrio går ut på att berätta om litteratur som är dålig, enligt dig. Oavsett vad resten av din omvärld har att säga om dem. Här kommer mina tre:

1. Haruki Murakami. Mitt problem med Murakami är hans språk. Jag kan inte läsa hans böcker för jag kan inte sluta störa mig på främst dialogerna, men det mesta andra också. I mina ögon är det inte riktiga människor i Murakamis böcker. Inte riktiga karaktärer. Det är styltigt och tvunget och obekvämt. Dessutom övermystifierar han om och om igen och jag orkar bara inte med sådant.

2. Fifty Shades serien. Det var inte länge sedan jag skrev om den i ett eget inlägg men den får en plats här ändå. För det var faktiskt riktigt, riktigt dåligt. Kasst språk, kassare handling, kassare än kassast karaktärer.

3. Mari Jungstedt (eller eventuellt alla deckare på hela jorden). Jag läste Jungstedts Den sista akten eftersom jag fick den på köpet med min läsplatta. Jag läser inte deckare egentligen så jag har ingenting att jämföra med men jag tycker det var ofantligt träigt och förutsägbart. En sak som slog mig när jag läste Den sista akten var att den nog skulle vara bättre om hon tog bort brottet och la till vardagsdraman istället.

Vilken litteratur tycker ni är dålig?

Skrivartävling 2013 · Vinn en läsplatta

Om du är minst 15 men max 18 år gammal kan du just nu ställa upp i en skrivartävling hos LitteraLund. Formen väljer du själv. Dikter, noveller, teaterpjäser, anything goes. Årets tema är blodigt och ditt bidrag ska vara klart senast den 8 Mars.

Vinnaren får en läsplatta samt möjligheten att ge ut en egen bok. De 25 bästa bidragen kommer även publiceras.

Jag skulle gärna ställt upp själv, tyvärr är jag för gammal, men jag hoppas många andra ställer upp! :)

Nätkärlek

Det sprids mycket nätkärlek i dagarna sedan Uppdrag Gransknings avsnitt om näthat. Jag har ju inte sett det men jag tror jag kan ta till mig andemeningen ändå. Jag är ju en sådan där som är aggressiv oftare än jag är kärleksfull så det kan ju vara nyttigt att dela lite kärlek. Det var Nicole från Bok-tokig som sände mig kärleken så hon får en specialutnämning omedelbums!

Spetsig – Jag älskar denna bokblogg. Här finns alltid intressanta böcker och tankar. Mycket facklitteratur och biografier vilket jag gillar då de flesta andra bokbloggar jag följer enbart läser fiktion.

Sarah Enni – Det är någonting med Sarah som gör att jag älskar henne. Inte på ett ”håller med om allt till 100% sätt” men hon är så trevlig och fyndig att jag inte kan låta bli.

Tekoppens Tankar – Tekoppen Sebastian är definitivt en av mina favoritbloggar. På bloggen finns vettiga recensioner samt en urbra lista över HBTQ-böcker. Härifrån hör jag talas om många böcker jag inte ens skulle veta existerade annars.

Nu när jag fått upp värmen finns det ungefär en miljon (nåväl) bloggar jag vill tipsa om. Men det får bli en annan gång :)

ps. Ett monsterinlägg om satanism är på g någon gång de närmsta dagarna. förbered popcornen!

Slåss mot utseendehetsen!

Jag känner mig hemskt hedrad av att ”Moralfjanten” Mican blev inspirerad av min gamla gymnasieupplevelse, och nu håller en anti-spegel utmaning på sin blogg. Jag hoppas verkligen att fler vågar hänga på. Det är en så harmlös grej egentligen, men när du slutar kolla dig i spegeln inser en hur stor del av ens utseendehets den spelar. Häng på nu!

Tillbaka till läsningen med en försenad julklapp

Jag har försummat läsningen de senaste dagarna på grund av den ångestladdade konstitutionen som kallas arbetsförmedling. Nåväl. Jag fick en försenad julklapp av min granne idag (han har varit i Afrika i tre månader och kom hem för tre dagar sedan. Uppenbarligen ställde han sig å baka åt hela kvarteret det första han gjorde).

001

Pepparkakstryffel, kokostryffel och någonting som jag inte kan namnet på men som var fantastiskt gott. Exemplarisk grannsämja om jag får säga det själv. Och vad bättre sätt att avnjuta choklad än med en god bok? Just nu slalomläser jag dessa:

210

Läkande trädgårdar av Donald Norfolk samt Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Snart kommer även ett länkkärleks-inlägg här på bloggen men först; krypa ner i sängen med ett stycke katt och en kopp te.

Men om du bara slutar tänka på det så går det säkert över

Jag har lidit av dödsångest en längre tid. Jag har alltid varit rädd för alla möjliga  sjukdomar. Jag är typen som googlar vartenda litet ”symptom” jag har och får panikångest. Andra människor får ont i benet och tänker att de överansträngt sig. Jag får ont i benet och tror att jag kommer dö. Alla sjukdomar skrämmer mig, till och med de ynkliga. I den mörkaste delen av panikrummet har alla ”värstaste” sjukdomar legat. För ett par år sedan låg MS där. Sedan gick jag och fick MS-diagnos. Innan en får MS tänker en att det är världshemskt. Döden nästa osv. Efter att en får MS lär en sig att efter 50 års sjukdom kan nästan 80% av de drabbade fortfarande leva normala, fullvärdiga liv. Vart kommer den här rädslan ifrån? Nu när jag har MS är jag inte ett dugg rädd för MS längre. Tvärtom använder jag det som en lösning, en räddning, till allt annat. Varför känns min kropp si? Äh, det är nog min MS. Varför ser det ut så där? Måste vara min MS. Men det fungerar ändå inte i längden, för panik gillar inte att bli undanskuffad. Den vill vara längst fram och skrika högst. Jag har en mörk fläck på min tå. En sådan yttepytteliten grej ger mig panik. Jag vet inte vart den kommer ifrån och därför tror jag att jag ska dö. Det är så djävla energikrävande att gå runt och ha dödsångest hela tiden. En liten grej ser annorlunda ut. En liten smärta någonstans, det räcker att det håller i sig en kort sekund. Lite yrsel på kvällskvisten. Och hela mitt liv rasar samman. Det går inte att sova då. Det går inte att äta. Går inte att läsa eller sjunga eller prata med någon. Det enda som går att göra då är att skriva. 

Jag står alltid upp. Det är alltid en av de första sakerna folk kommenterar om mig. Jag står när jag kollar på tv. Jag står vid datorn. Jag står mitt i rummet när jag läser. Står, står och står. Jag hatar att stå. Det är för att jag är rädd att dö som jag står. Det känns nyttigare så. Det är därför jag bara äter vissa saker. Inte för att jag bryr mig om min vikt. Inte för att jag vill se ut på ett visst sätt. För att jag är rädd att dö. Det är därför jag tränar, därför jag vägrar skaffa körkort, därför jag undviker främlingar. När min laptops batteri gick sönder slängde jag hela datorn. La den på pakethållaren, cyklade till SRV, slängde laptopen och handskarna. Sedan åkte jag hem och tvättade både mina händer och mitt skrivbord med alkohol flera gånger om dagen i 3 dagar. Det är sjukt. Jag är sjuk. Friska människor gör inte så.

Det finns ingen poäng med det här inlägget. Finns ingen slutsats eller lösning. Jag skriver bara för att det är skönt. För när jag koncentrerar mig riktigt hårt på att bara skriva, så slutar det kännas lika tungt på insidan.

En tisdagsenkät

Nicole från Bok-Tokig har översatt en enkät till svenska, och eftersom det är tisdag + att jag inte har något bättre för mig (orkar inte göra något annat snarare) får detta bli dagens bloggning.

Fysisk bok eller e-bok?
Jag gillar ju e-böcker, samtidigt som jag gillar pappersböcker också. Jag försöker att alltid köpa e-böcker eftersom jag vill värna om skogen, men utbudet är ju tyvärr ganska litet.

Ljudbok eller vanlig bok?
Jag kan inte lyssna på ljudböcker. Det är som att jag måste hålla i något för att jag ska kunna fokusera. När jag försöker lyssna på ljudböcker börjar bara göra annat istället, typ skriva eller sjunga så nej, ljudböcker är inget för mig.

Pocket eller inbunden?
Pockets är ju bra eftersom de är billigare och mindre. De är mjuka att hålla i och går att vika om det skulle behövas.

Vuxen eller ungdom?
Jag gillar ju vuxenböcker, och det har jag nästan alltid gjort. En och annan ungdomsbok slinker ner men ärligt talat, barnböcker för mindre barn är min nummer tre efter vuxenromaner och facklitteratur.

Serier eller singlar?
Svårt. Jag gillar serier men bara om det ”behövs”. Det kan störa mig mycket när det görs serier av berättelser som lika gärna kan klämmas ner i en enda bok. Sedan tycker jag det finns vissa berättelser som är tillfälliga nöjen, som en liksom inte VILL ha mer än en bok av, för att det inte ska bli för mycket.

Hund-öron eller bokmärken?
Gamla bussremsor är det bästa. När en bok (som inte är alltför speciell) passerat ett visst datum blir det oki att göra hundöron.

Knäcka bokryggen eller knappt öppna boken? 
Alltså, om jag måste knäcka bokryggen för att kunna läsa boken ordentligt ja, då får den väll knäckas då. Jag läser så som det är bekvämt att läsa, bokrygg till trots. Det ska ju vara en njutning, inte en kamp för att bevara boken i nyskick. En vill ju se om en bok har blivit läst dessutom.

Låna eller köpa?
Jag lånar när det går, av samma anledning som jag försöker köpa e-böcker. Det är bättre för miljön. Dessutom är bibliotek något jag vill värna om och ha kvar. Älskar att låna böcker från bibliotek och titta på andras understrykningar och stjärnor. Då kan jag tänka att någonstans finns en människa som fann just detta stycke så speciellt att de bara var tvungna att stryka under det.

Bokaffär eller online?
Oftast beställer jag online. Jag köper ju typ enbart från SF bokhandeln och Bokus och jag har ju varken tid, lust eller råd att åka till stan. Bokhandlar som Akademibokhandeln och Klackenbergs tycker jag ärligt talat har helt ofantligt dåligt utbud.

Fiktion eller icke-fiktion?
Jag älskar facklitteratur men fiktion ligger ett litet snäpp högre.

Fantasivärld eller verkliga livet problem?
Fantasy men lite fantasi på toppen. Jag kan inte ens komma på en bok som handlar om verkliga livet som jag faktiskt gillar. Jag gillar inte ens urban fantasy liksom…

Kindle, iPad eller annan?
Letto. iPads är snygga men sjukt dyra. Dessutom har den en massa annat bajs jag inte vill veta av. Och Kindle fungerar väll bara med Amazon? Älskar min Letto, försöker fortfarande komma på hur exakt de får skärmen att se så där pappersaktig ut.

Tegelsten eller kort och gott?
Jag gillar tjocka böcker om berättelsen förtjänar det. Jag har små fördomar om korta böcker faktiskt. Har fått för mig att de liksom är slafsiga och ihopraffsade. Det finns såklart korta böcker som författaren har ägnat en massa tid åt, men jag kan fortfarande inte komma över min kärlek för tegelstenar.

Romantik eller action?
Action tack. Det är inte det att jag har något emot romantik i sig. Det är bara det att jag är förbaskat trött på den gamla stereotypa romantiken som jag inte överhuvudtaget kan identifiera mig med.

Uppkrupen i soffan eller glassa i solen?
Skulle aldrig falla mig in att glassa i solen oavsett aktivitet! Glassa i skuggan med en bok älskar jag. Jag har en ek på gräsmattan som ger perfekt skugga och som dessutom erbjuder en och annan ekorre som sällskap. Annars gillar jag att gosa ner mig i sängen med katten och valpen och läsa.

Läsa recensionen eller avgöra själv?
Jag gillar att läsa recensioner av andra. Särskilt via bokbloggar då en kan ”lära känna” en annan bloggares smak så en kan verkligen få ett hum om boken kommer passa en eller inte. Men jag måste ju alltid läsa själv innan jag kan veta helt säkert :)

Zombies eller enhörningar? 
Jag vet ärligt inte varför men jag hatar zombies. Jag föredrar enhörningar alla dar i veckan. Enhörningar är brutala, jag menar, har ni sett det sylvassa hornet de har i pannan? Perfekt utformat för mänsklig spettning.

För vi vill ju inte ha det som i Singapore

Tidigare idag publicerades en artikel av Yvonne Andersson (KD) på svd:s hemsida. Den berör det faktum att det inte gick superbra för Sverige i PISA-undersökningen. Först och främst: Det verkar totalt djävla genomomöjligt att få fram en komplett resultatlista över PISA 2012. Jag utgår därför ifrån att den ännu inte publicerats, vilket gör det rätt konstigt att skriva en debattartikel i svd om den. Hur som helst. Det som stör mig så offantligt med Anderssons artikel är detta:

”Vill vi att våra unga ska ha samma skolupplevelser som en del av de elever i länder som ligger överst i jämförelsen?”

Okej. Jag tycker inte att barn ska jobba ihjäl sig i skolan, verkligen inte. Det ska inte vara terror att plugga. Men kan vi snälla sluta utgå ifrån att alla länder som inte är exakt som Sverige är helveten? ”Däremot kan vi dra slutsatsen att Sverige inte har prioriterat matematiken så högt att den fått lika många undervisningstimmar i skolan. Istället har vi plockat in ett antal andra ämnen och moment som eleverna har lärt sig.” skriver Andersson sedan. Vad hon menar med detta är jag inte helt säker på då jag vet av en vän som kommer från Singapore att de minsann har bild och idrott och musik och samhällsundervisning och en massa andra ämnen i sin skola. Det är inte som att de går till skolan och bara räknar matte, enbart.

Jag är ju en sådan där människa som inte tycker det är särskilt viktigt att vara bäst jämt. Rör mig inte i ryggen att Svenska 15-åringar inte vann en mattetävling. Vad jag däremot inte gillar är när någon ska komma och rättfärdiga nederlaget. Förklara bort varför det blev si och varför det blev så. Sverige var inte bäst i matte, kan det inte räcka så.

Och vad menas med: ”Vill vi att våra unga ska ha samma skolupplevelser som en del av de elever i länder som ligger överst i jämförelsen?” Du kan inte bara slänga ur dig en sådan sak utan att förklara varför det är så dåligt, Andersson! Det är en sådan där sak västerländare säger om asiatiska skolor utan att överhuvudtaget förklara vad och varför det är dåligt från första början. Ingen som läser din artikel har en jäkla aning om hur skolsystemet i Singapore ser ut, så snälla förklara dig.

Anastasis

dead_can_dance___anastasis_by_soulnex-d555jl1

Jag har precis lyssnat igenom Dead Can Dance album Anastasis för ungefär 36:e gången. Det är nämligen så här jag tar hand om min ångest. Ärligt nu, det är så djävla bra. Orkar inte med dessa människor.