Tag Archives: kärleken

Jag Älskar Fel

Jag är ingen storkonsument av romantiska böcker, det kan ingen påstå. Sist jag försökte läsa en bok som enbart handlade om en romantiskt förhållande garvade jag halvt ihjäl mig och gav upp halvvägs. Men även i andra genrer slinker det ju ner en romantisk relation här och där. För att inte tala om filmer där det alltid ingår en kärlekshistoria. Av dessa små historier och spån av kärlek har jag växt upp i insikten att jag älskar fel. Först trodde jag att jag inte kunde älska alls, men jag har nu insett att det inte är där problemet ligger. Problemet ligger i att jag växt upp i en kultur där kärleken alltid ser ut på ett visst sätt. Eftersom mitt sätt att älska inte passade in i mallen trodde jag länge att jag inte kunde älska.

När jag har sett människor på film, eller läst om dem i böcker eller till och med hört verkliga historier från verkliga människor har kärleken alltid varit så där genomrött passionerat. Helt galet större än störst och låt jorden gå under ingenting är viktigare – aktigt. Älskar du på ett annat sätt är allas allmänna uppfattning att du inte alls älskar. Du bara låtsas.

Jag har alltid haft problem på grund av detta. Jag har sett mig själv som ett miffo. Många andra har sett mig som ett miffo. Jag blir inte hysterisk. Jag är en väldigt ohysterisk person. Jag lägger mig inte på golvet och sprattlar för att någon säger att den älskar mig. Jag blir inte yr i huvudet för att någon jag gillar pussar mig. Jag får inte hjärtklappning och vill dö för att jag blir lämnade av den jag älskar. Jag är en gråblå människa. Jag tror att många av de illröda människorna egentligen är andra färger de med. Men alla lever i uppfattningen att kärleken bara ser ut på ett sätt, det illröda. Så de intalar sig själva att de också måste vara så.

De flesta verkar tro att det är dödtrist att vara gråblå. Det är det inte. Det är faktiskt rätt skönt, och jag skulle inte byta ut det för allt i världen. Det är skönt att veta att jag klarar mig. Att jag inte krossas av minsta lilla. Att jag kan lunka vidare i min gråblåhet oavsett vad som händer. Det är skönt att inte ta för hårt på allt. Att acceptera saker som de är och gå vidare i livet. Jag vill inte vara illröd och explodera i känslouttryck jämnt och ständigt.

Jag tycker alla vi som inte är illröda ska kravla ut ur våra garderober. Det är faktiskt dags att vi också får synas lite. Jag är så trött på att läsa om flickor som förlorar alla sina kroppsfunktioner över ett litet ”Jag älskar dig”. Jag vill läsa om någon som mig, för en enda gångs skull. Låt mig läsa om någon som kan ta ett ”jag älskar dig” med ett ”men vad söt du är, jag älskar dig med, vilken sorts te vill du ha”?