Last Chance To See

Denna bok av Douglas Adams är ur tiden, det går inte att förneka. När jag läser den har den sista Yangtze floddelfinen dött. Det går inte jättebra för de andra djuren Adams skriver om heller, särskilt den vita noshörningen verkar vara illa ute. Boken i sig behövs inte längre, det finns nyare informationskällor på ämnet och dessutom tycker jag inte Adams språk passar sig till en reportage/fackbok.





Annonser

Ett par skönlitterära verk

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood
Samtidigt som jag läste denna läste jag också en bok om den växande fascismen i Förenta Staterna och det är inget jag rekommenderar om du inte vill skrämma skiten ur dig själv. Fascisterna håller nämligen bokstavligen på att bygga sina egna privatarméer och vissa saker ur fascismens retorik går att finna i Atwoods bok, och det är så djävla läskigt. Oavsett vad så tycker jag att detta är en fantastisk bok. Jag kan inte låta bli att läsa den och dra paralleller till hur män idag säger till kvinnor hur de ska klä sig och vad som är ”accepterat beteende”. Slutet av denna bok är numera en av mina favoritslut på jorden och jag kan inte sluta tänka på det. Hur denna berättelse är läskig när vi för den berättad ur Offreds perspektiv och sedan när en läser ”föreläsningen” på slutet så låter det visserligen fördjävligt men inte alls lika farligt och en stor portion löjligare än tidigare. Och det fick mig att tänka på att hur vidrigt det än känns att läsa vittnesskilldringar eller se bilder från krig så kommer det alltid vara tusen gånger vidrigare att faktiskt vara där och uppleva det och att vi baske mig inte vet ett skit här uppe i norr.

Ett Öga Rött av Jonas Hassen Khemiri
Det var så länge sedan jag läste denna första gången men den var baske mig bättre vid en omläsning (kan eventuellt bero på att jag var typ 11 bast första gången). Blir så jäkla deppig av den här boken. Livet är svart, ge upp redan nu osv. Iofsig är jag sjukt deppig rent allmänt så problemet kanske är jag och inte boken. Jag får så mycket känslor för karaktärer i skönlitteratur bara.

Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams
Det är kul att driva med mänskligheten men jag är glad att denna är uppdelad på flera böcker så att en får ta långa pauser emellan varje. Liftaren är inte riktigt lika jobbig som vissa andra av Adams böcker (jag tittar på dig Dirk Gently) men jag tycker ändå att det blir lite mycket efter ett tag. Alltså jag fattar ju vad det är som ska vara roligt, det är bara det att jag inte är så imponerad.

Hungerspelen av Suzanne Collins
Jag måste tyvärr säga att denna inte levde upp till hypen för min del. Tycker inte alls den var särskilt spännande (slutet är ju så jäkla förutsägbart att spänningen försvinner på typ sidan 50) eller intressant. Å andra sidan är jag inte den målgrupp boken riktar sig till och jag kan eventuellt se hur jag kanske hade gillat den när jag var ca. 11 år. Jag ska försöka ge mig på del 2 någon gång under sommaren då jag har hört att boken blir mer politisk då men ja, det här är ingen litteratur jag kommer prioritera.

Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer
Jag har gillat Foer ända sedan jag såg en intervju med honom på Kobra och jag har tidigare läst Everything is Illuminated flera gånger (för jag älskar fan den boken till döds). Trots det har det tagit ett tag för mig att komma till skott och läsa denna som typ alltid anses vara hans bästa bok. Jag håller inte med om att det är den bästa, för jag gillar fortfarande EiI mer men jag kan se varför så många älskar denna bok. Det är smart att låta excentriska karaktärer vara barn för barn får liksom vara excentriska utan att det blir sjukt störigt. EL&IC är lättläst på ett bekvämt sätt men utan att den känns slarvig eller ”ful” (om någon förstår?). Jag gillar plotten, främst för att jag är en sadistisk djävel som älskar besvikelser och emotionellt förfall.

Om rasism, new age, veganer, nazister, jämlikhet & liberaler

Världens Lyckligaste Folk av Lena Sundström
En mycket intressant bok som dels handlar om den politiska utvecklingen i Danmark, med Danskt Folkeparti och ökande rasism (en trend som Sverige för övrigt tar efter med stor entusiasm), och dels om hur det är att emigrera till ett annat land och hur svårt det faktiskt är att adaptera en annan kultur (och då är ändå marsvinet i fallet ifrån Sverige). Det senare tycker jag är det bästa med denna boken då det är något en inte tänker på så ofta. Det är inte så jäkla lätt att anpassa sig till en helt ny kultur bara så där, till skillnad till hur vissa rasister får det att låta som.

What the Bleep Do We Know!? av William Arntz, Betsy Chasse & Mark Vicente
Jag fattar fan ingenting av den här boken och det kanske är lika bra det för alltså, jag är ingen vetenskapsman, jag kan i princip ingenting om kvantfysik, men jag har lyckligtvis tillräckligt med vett i skallen för att inte ta denna bok 100% seriöst. Visst liksom, jag gillar också tanken på att resa i tiden, parallella universum och förvandla mina fienden till vattenlösliga amöbor men, jag är alltid öppen för förslag på hur dessa skulle kunna fungera i praktiken. Det är bara det att jag inte riktigt köper just denna teori.

Veganerna, en bok om dom som stör av Magnus Linton
Lintons bok om veganrörelsen skrevs för 13 år sedan så den är ur tiden (jag var liksom 7 bast när den skrevs, omg), men vissa delar lyckas ändå vara lite intressanta. Mest blev jag bara övertygad om att jag måste läsa Peter Singers böcker inom en snar framtid.

Skrivbordskrigarna av Lisa Bjurwald
Jag skulle förmodligen ha skrivit om denna innan jag lämnade tillbaka den. Hur som helst handlar den om fascism och nazism (+ såklart rasism och sexism), nu i uppgraderad internetuniform. Alla som använder internet i någon mån har väl redan sett hur detta sprids och vinner ny mark i cybern. Tyvärr tycker jag att denna bok känns lite.. oengagerat skriven? Och jag förstår inte riktigt poängen. Bjurwald vill förstås att vi ska ta upp striden mot dessa ”krigare”, själv har jag ju alltid, både på bloggen och Tumblr, blockerat alla elaka. Jag väntar med spänning på den dagen myndigheterna bestämmer sig för att ta tag i saken.
Jag tycker det är jättebra om Bjurwald vill kontakta nazister på Stormfront och diskutera med dem, själv har jag varken tiden, lusten eller nerverna för att kunna göra något dylikt.

Jämlikhetsanden av Kate Pickett & Richard G. Wilkinson
Jag är ju redan övertygad om att jämställdhet skulle gynna samhället i stort så jag kanske inte är vad denna bok riktar sig till. En sak som jag dock fann ganska störigt efter ett tag är att det finns många diagram i denna bok som är väldigt vaga. De går inte in och förklarar vad som menas med ”hög lycka” eller ”låg lycka”. Överlag är det ganska tung läsning som jag personligen tycker blir trist efter ett tag.

Frihet & Fruktan av Isobel Hadley-Kamptz
En ganska intetsägande bok som inte intresserar mig särskilt. Kamptz är för långt ifrån min egna politiska läggning för att jag ska kunna identifiera mig med hennes texter, men samtidigt är hon inte tillräckligt långt borta för att jag ska bli upprörd. Kanske kan den vara intressantare för människor som är liberaler?

Om slaveri, dödsångest, satanism, nazism, nordkorea & ingenting

Så ni slipper få er bl bombad med inlägg samkör jag lite, jag har ändå rätt lite att säga om de flesta, heh.

Slaveri del 1 av Dick Harrisson
Det kan hända att jag skumläste stora delar av denna. Det blev för tungt och akademiskt och pja, jag höll inte intresset uppe (känner mig fan som en hemsk människa när jag säger så för shit, det är fan en bok om slaveri). Jag skulle dock gärna få tag på de andra 2 delarna och ha dem som små uppslagsverk över slaveriet.

Frostmåne av Jeanette Bencze
En tunn och dyr bok som utger sig för att handla om dödsångest och spiritualitet men som egentligen är ganska meningslös. Författaren är även bloggare och jag kan inte låta bli att tycka att den skulle publicerats i just bloggformat istället. Den har ingen vidare struktur och ser lite ut som någons privata anteckningsbok som publicerats rakt av. Jag brukar inte vara överdrivet petig med stavfel men när jag betalat 200:- för 70 sidor då tycker jag tusan att boken ska vara rättstavad.

Lucifer Rising av Gavin Baddeley
Detta är en bok som typ berättar om satanismens historia. Vissa delar är väldigt tråkiga (vissa intervjuer med totalt ointressanta personer) medans andra är mycket intressanta (särskilt biten om Red Light District). På sätt och vis gillar jag Baddeleys framfusiga sätt men samtidigt blir det ganska mycket sparkar mot abrahamister efter ett tag. Med tanke på att även satanismen genomsyras av sexism och rasism tycker jag inte det finns någon anledning att sätta sig på några höga hästar.

Europas Skam av Lisa Bjurwald
Denna bok, och jag säger detta genuint, bör ni alla läsa. Den berör vad som egentligen pågår i Europa just nu. Hur nynazismen växer sig starkare och hur vi fortfarande bara viftar undan det med ”nej, men vi har kommit längre än sååå”. Mycket skrämmande läsning om tex. förföljelsen av romer i Tjeckien och Jobbik i Ungern. Det mesta i den här boken tar upp saker som jag aldrig hört talas om innan och det gör mig så jäkla arg. Världen är mörkare än en tror och det kommer bara bli värre så länge vi blundar inför det.

Alla Monster Måste Dö av Magnus Bärtås & Fredrik Ekman
Nordkorea är spännande men också väldigt svårt. Det är svårt att skriva böcker om ett land där du inte har journalistisk frihet. Jag tycker det är viktigt att lyssna på människor som har lämnat landet och själva kan ge sina berättelser. Jag är däremot inte förtjust i att två europeiska män åker dit och tex. kommenterar medborgarnas ansiktsuttryck och därav drar slutsatsen att de är så, så olyckliga. Herregud, håll er till de avhoppade nordkoreanernas egna berättelser.
För det andra, falska minnen och mytbildningar kan inte användas som argument för att ett folk skulle vara hjärntvättade. Det finns ingen journalistisk frihet eller fri media i Nordkorea och jag tycker det är viktigt att kommentera det, men, att använda mytbildningar som argument för hur långt gången denna skulle vara är löjligt. Det finns även falska minnen och mytbildningar i pja… Stockholm till exempel. Kan ni tänka er va?
Och hey, Nordkoreaner är människor med egna röster. Från och med nu ska jag hålla mig till böcker de faktiskt själva har skrivit om saken. Det finns trots allt en hel del avhoppare som skriver om sitt ex-hemland.

Kändisfabriken av Thomas Johansson
Avslutar med denna bok för den slank bokstavligen igenom som ingenting. Alla ord rann iväg och inte ett enda av dem tog vägen förbi min hjärna. Vad kan en i så fall säga om denna bok? Att den är fantastiskt intetsägande, detta trots att ämnet borde intressera mig (ie. kändiskult, narcissism osv.)

En ps. om Turkiet

Snälla ignorera inte det som händer i Turkiet just nu. Protesterna som började för att försvara parken i Taksim har urartat och det är nu en protest mot övermakten och poliser som utnyttjar sin makt och utövar våld mot fredsamma medborgare. Än så länge är det inte många som har brytt sig ett skit om detta i Europa och den turkiska regeringen har även försökt stoppa att bilder och vittnesmål läcker ut på internet, och vi ska fan inte låta dem komma undan med det. Låt alla du känner veta vad som pågår i Istabul just nu!

http://thetreewithin.tumblr.com/post/51747261635/riot-police-in-turkey-break-out-pepper-spray

http://thetreewithin.tumblr.com/post/51902933820/w-rap-this-is-my-hometown-istanbul-turkey-2

http://thetreewithin.tumblr.com/post/51904376390/ikenbot-delarealidadd-michaelkovich

En jerka och en varning

Grått och ödelagt har det varit men här är jag iaf med en jerka att besvara. Veckans fråga är; Vilket är ditt favoritformat när det gäller böcker?

Ja, jag är ju en av de som har blivit frälst på e-böcker eftersom det är så jäkla praktiskt. Jag kan zooma ut och in hur mycket jag vill, tappar aldrig bort en sida och kan skriva anteckningar som faktiskt går att tyda i efterhand (när jag klottrar i pappersböcker har jag ju sådan liten, liten yta att skriva på att jag knappt ser texten till slut). Så ja, e-boken är min favorit. När jag väl köper pappersböcker föredrar jag pockets. De är lättare, skär inte in i händerna, går att få ner lite överallt och är dessutom billigare. Har aldrig riktigt förstått charmen med tunga, inbundna böcker när det är helt vanliga dussingböcker.

När det är avklarat måste jag varna mina läsare en aning för det är en ”recensions” attack på väg. Under kvällen och morgondagen ska jag försöka få ur mig ett par ord om de böcker jag läst så det kommer bli en hel del inlägg. På måndag kommer jag nog vara tillbaka på noll igen :)

Vad jag har gjort istället för att blogga

Det har varit tyst på bloggen nu senast och det är ju inte så konstigt med tanke på att jag haft fullt upp med andra erm.. viktigdomar. Som att sitta och glo på havet;

025

Samt sno snäckor när havet tittar åt ett annat håll;

062

Jag lyssnade på Gogol Bordellos nya singel och grät en skvätt över att de släpper ett nytt album i Juli;

Jag läste om kryp, så där som en gör ni vet;

024

Och inspekterat kryp, särskilt den här raringen;
Obs! Inga kryp kom till skada!

021

Jag åt äpplen med kanel och mycket socker;

003

Och läste böcker jag redan har läst förut;

031

Jag fick en blå hatt;

005

Sist men inte minst mixade jag frysta bananer med mandelmjölk och uppfann av misstag en glass som kommer förändra världen;

0062

Vad har ni haft för er på sistone?

Heja, Heja

Ikväll är det Eurovision Semi-Final 1 så jag ska låna ett stycke tv och ett stycke middag av min mor, hehe :) Jag älskar Eurovision, stör mig dessutom ofantligt på människor som anser att vi ”borde stänga skiten”, bah, så fan heller att vi borde, det är ju underbart!

Men oki, ikväll  är dessa mina 5 favoriter:

1. Danmark

2. Belgien (ignorera med fördel den pissiga videon)

3. Moldavien

4. Ukraina

5. Kroatien

Jag är värd 0.9 sekunder

Ibland, när jag känner mig lite extra deppig brukar jag ta min dagslön (eh.. 140 kronor don’t judge) och jämföra det med saker en kan köpa för 140 kronor. Så har jag en legitim anledning att gråta efteråt, liksom. Vill ni se vad ett stycke Idun är värt? Jag har i alla fall gjort en lista:

(Förtydligande: Jag är alltså inte värd alla dessa på samma gång, utan en dag av mitt liv är värt lika mycket som ett enda av dessa alternativ)

  • 1 kvm betongplatta
  • 1 resa (icke retur) med Vaxholmsbåten
  • 1 portion Gai Satey på Koh Phangan
  • 3.1 färska strömmingar
  • 1/2 påse hundfoder
  • 9 stycken citroner
  • 0.9 sekunder i tv4

Om ni är värda lika lite eller i närheten får ni gärna höra av er, så kan vi deppa tillsammans. Är du värd mer kan du sätta dig i ett hörn och hålla käft så kan vi ses när jag är på bättre humör.

xo

Att så ett frö vs. att faktiskt göra något

Detta är egentligen ett inlägg jag skulle skrivit för länge sedan för jag har gått runt och varit upprörd över detta ända sedan Earth Hour (23 Mars). Det är alltså sådan här ”låt oss så ett frö” aktivism som gör mig upprörd, oavsett om det är just Earth Hour eller något annat som inte längre behöver några frön. Sorry to break it down men alla i detta land känner till miljöförstöringen. Det finns fyra typer av människor: a) de som bryr sig och försöker göra något åt det b) de som känner till den men inte bryr sig c) de som känner till teorin men vägrar tro på ett ord av den d) de som hört teorin, tror på den, men tror att allt kommer gå bra oavsett. De flesta som släcker under Earth Hour (och mänskligheten rent allmänt) tillhör kategorin b. De bryr sig under en timme om året och när de får kritik svarar de med den nu så klassiska; ”Det viktiga är att göra folk medvetna, att så ett frö som i det långa loppet leder till förändring”. Detta är egentligen bara ett uppiffat sätt att säga ”Jag vill se en förändring men jag tänker inte lyfta ett finger, jag ska sitta här tills någon annan fixar det”.

Det behöver inte ”sås frön” när det gäller miljöförstöring, vi står redan i en skog. Alla är med på tåget, men istället för att åka står vi kvar på stationen och låtsas att vi har glömt någon.

Jag bryr mig inte om att enskilda individer inte aktiverar sig, ditt liv dina strider osv. Men jag hatar att stora organisationer och företag som Världsnaturfonden, Ericsson eller fan, Riksdagen hänger på Earth Hour, klappar sig om ryggen och ba ”vad bra vi är”. Gör något på riktigt istället (om ni inte förstår vad jag menar med riktigt så se på tex. Eon och deras enerigspar i vardagen kampanj som går att applicera på alla dagar i veckan, året om. You go Eon). 

Det jag egentligen vill ha sagt är att visst, att vanliga människor nere på marken hänger på Earth Hour är a-okay, bättre än inget etc. Men jag är så otroligt trött på miljöorganisationer och politiker som håller på en massa larv som inte leder någonstans. Ta ett kliv längre liksom. Stig ur komfortzonen (om ni är miljöpartiet får ni gärna komma ut ur innerstockholm också det hade varit najs). Ställ högre krav på företag som släpper ut miljögifter, förbjud import av palmolja, vägra gå med på sådant som skadar miljö och människor. Jag orkar inte med organisationer och politiker som inte gör ett skit men som vill ge folk en illusion av att de bryr sig.